Det känns som mina känslor är som åskådare till mig själv hela tiden. De flyter utanpå mitt inre och gör precis vad de själv behagar. Tårar att se någon som betyder så mycket, inte ha någon som helst plats i ens liv längre. Vi är som främlingar, som att jag aldrig skulle ha känt dig. Kan inte ens föreställa mig själv hemma hos honom längre, kan inte se hans ansikte framför mig kan inte förstå att han ens har varit en del av mig, han är en del av mig.. men ändå inte. Saknad och funderingar att han inte varit där, tvivlan om att ord blivit förstora och undran om han åter ska komma tillbaka, funderingar om han är den jag behöver, frustration att inte hjärna och hjärta tänker, slår och känner samma.
Kommentera