Om det spelar nån roll så förstår jag dig bättre nu, jag har känt mig precis lika hård och kall som du.
Du är rädd för stora ord jag är rädd för allt.
Jag vägrar gå där vägen är för lång, för jag hittar varken fram eller tillbaks.
Du är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i. Jag låser en dörr, försvinner på resande fot.
Jag älskar mitt hem men det är nåt som tar emot. Du är den enda som aldrig ställt nåt krav, när dom andra tjatar stänger jag av.
Dem säger att jag förtjänar någonting mer, men jag undrar vilken del av mig dom ser. Ibland glömmer jag bort att jag är fri
Att det inte va såhär det skulle bli.
Det finns en plats där framme jag ser den svagt, där allt är annorlunda och jag är jag. Jag känner tiden gå men ingen stress.
Och jag lovar att jag lämnat dig tills dess...
