Jag hade klätt mig i min finaste linneklänning, mina högglansiga små lackskor och en gammalrosa sidenrosett som sammanfogade det ljusblonda håret i en nonchalant uppsättning. Det var en enastående vacker junimorgon för tio år sedan. Morgondimmans daggmjuka siden smekte min kind och pärlor av avdunstade drömmar berikade mina spröda ögonfransar. Det hade regnat under natten så asfalten var nygråten och fuktig trots att solen nu stod högt på himlen. Jag inhalerade den insockrade doften utanför den gamla vackra kyrkan där jag stod på innergården, lutad mot den vita stenväggen. Jag såg att senvårens regn hade väckt alla sovande rosor ur sömnen. Det var som om naturen hade dränerats i ett genomskinligt häger. Allt blomstrade. Äppelsöta träd, högmogna svartvinbärsbuskar, körsbärsblomster, hängande grenar med högmogna citrusfrukter, cikoria och cypresser. Jag läppjade på alla kanderande smaker juni hade att tilldela. De lade sig på tungan som en oskyldig kyss mot mina smaksinnen. En rysning av ambivalens färdades genom kroppen. Smaken var syrlig och söt men med en bitterljuv eftersmak och den lät jag pryda mina stumma läppar. Jag konserverade den i lungorna och bär den där än idag. Jag har varenda signifikant doft tatuerad i själen än idag. Naturens parfym. Minnenas aromer.
Det var som att bevittna en lycksalig fågelflock när alla barnen svävade nästan viktlöst ut på gården med sina fjäderlätta barfotafötter. Skratten, picknickkorgarna, den autentiska glädjen var som plockad ifrån en blekhjärtad idyll. Vi alla barnen sprang och lekte helt euforiska av friheten som just blivit vår, på innergården av den gamla fina skolan som jag älskade så mycket. Jag älskade vårt skratt som liksom ryste likt en harmonisk ballad i mitt hjärta. Det där sköra, ärliga och rena skattet som bara kan skapas i innerroten av ett barns harmlösa hjärta.
Vissa dagar minns man så väl. Det är som att plocka upp en blomma ur barndomens snåriga bukett och känna doften, smaken och känslan igen. Som den där junimorgonen. Den var lite som en nyutslagen liljekonvalj - subtilt vacker och väldoftande på utsidan men toxiskt dödlig inuti. Jag gick hem i min vaniljevita klänning och omfamnades av en våg av lycka. Just där, i denna stud, kände jag genuin lycka. Inga sår och ingen ondska hade ännu landat i min sockersöta värld, än hade mina isblå ögon inte sett någonting annat än magi.
