Svek. Ett kort och koncist ord. Mjukt i början, hårt på slutet. Precis som ett svek kan kännas. Jag trodde ju att vi hade en överenskommelse. Jag trodde på den här människan, att hon ville mig väl. Jag sänkte garden och blottade mitt mjuka hjärta. Jag gjorde mig sårbar. För bara där, i tilliten, kände jag mig hel. Ingen vill ju självmant vada i bitterhet. Även om lite sund misstänksamhet kan vara bra att ha ibland. Som skydd.
Tillit och svek hänger tätt samman.Vi förväntar oss något av en annan, någon (eller något) som vi tror på. I kärlek är det ganska enkelt. Där har vi ett avtal och båda parter vet vad som gäller. Det är du och jag.
När det gäller vänskap är det mycket svårare. Man kan älska sina vänner hett och ömt, men man kan inte kräva total trohet. Och man kan inte luta sig mot juridiken. I vänskap finns inga skilsmässoförhandlingar.
Vänskap är något mer otydligt och flytande än kärlek.Otydligheten kring vänskap bäddar för upplevelser av svek, vänskap är som en smal tråd på bristningsgränsen och man vet aldrig när det brister.
Ett svek handlar om hur förödande det kan vara att bli sviken. Om hur våra destruktiva handlingar skapar konsekvenser långt utanför vår kontroll. Men vem skapar första länken i kedjan och hur blir ett offer själv en gärningsman? Och när slutar en gärningsman att själv vara offer?
Ofta finns väldigt mycket outsagt, det är oklart vilka förväntningar man har på varandra. Men när man skapat en ett så starkt band är det svårt att se möjligheten i ett så plötsligt svek. På ett sätt är vänskap lite utav en lyx. Det är ingenting som man tar för givet och många, om inte alla, har någon gång upplevt att de saknar någon. För hur ska man göra när man fått sitt hjärta krossat av en vän?
Faktum är att man aldrig kan veta vilka vänner som kommer att bestå, och man kan aldrig veta hur länge de består och om de sedan kommer tillbaka. Jag har glidit ifrån och ihop med min bästa vän i många år och i många omgångar nu. Vid varje uppbrott gör hjärtat lika ont, vid varje försoning bultar det extra glatt. Det sliter på en, och det sliter på förtroendet.
Jag tror faktiskt att vissa personer är menade att vara i ens liv ett tag och sen kanske man helt enkelt växer isär. Det är jobbigt när det händer men efter ett tag slutar det att göra ont och man inser att man klarar sig lika bra eller bättre utan den som sa sig vara ens vän men faktiskt inte alltid var det. En vän ska älska en som man är, bli glad för ens skull när bra saker händer en och låta en spela huvudrollen i sitt liv.
Ja det finns faktiskt anledningar till att göra slut med en vän. Ibland hittar man tillbaka till varandra efter en tid men ibland får man försöka att minnas de fina stunderna och hitta vänner som passar bättre i ens liv där man är just nu.
Dock så försöker jag alltid att minnas när vänskaper glider isär, är att det i slutändan få saker som är oförlåtliga, oöverkomliga, vänner emellan.
