Aldrig. sällan, ingen tro, ingen vilja.
Mina tankar har alltid haft udd, mina känslor bläck.
Händerna - ord. Arken - poesi.
Jag skulle skriva, jag måste. Dikten är min navelsträng till världen, till livet.
Men sviken av min egen illusion - livet skulle inte vara detta.
Jag skulle skriva om vindar, vatten, blåa moln. Himlar som kastar sig i havet.
Kärleksvirvlar. Längtans blommor. Balettskor, rosa, rosenblad.
Kag skulle läsa om knoppar som brister, lära mig, det gör ont.
Men inte känna, inte förstå.
Och så blev det så ändå, rispad blodig mot bladens taggar.
Jag lärde mig världen är vass.
Och ändå glöder penna mot papper med en sol i hjärtat, ett leende på läpparna.
En själ som ännu kan skaka hand.
Hur är det möjligt att en öken alltid rymmer en oas?
Detta är inte mitt liv, det är en del av det.
Det är ord och det är tankar och det är långt ifrån allt.
Än finns en vrå och en bortslängd nyckel. En sifferlös kod och ett tomt etui.
Du får tugga på min tanke, men du får aldrig äta upp min själ.
Förlora dig med mig. Förlora min vän, min kärlek. Men horisonten är helt din egen
1 kommentarer
Andreas W
25 Sep 2011 16:12
http://www.youtube.com/watch?v=SngIN2iGSAM&feature=player_embedded <3
Kommentera